Min nyårsönskan till er

Inre skönhet, Jenni skriver, My diary / Permalink / 15
Har suttit och spånat på vad jag ska skriva om här ikväll. Det var dags för inre skönhetssnack, tyckte jag, i samband med att jag vill önska mina kära läsare ett gott nytt år. Jag vill inte påbörja 2017 med ett inlägg om en läppstiftskollektion eller sminkning jag gjorde här om dagen. Vill förmedla något mer än så, inte för att jag ser ner på mina andra inlägg. Jag vill önska er något, få er att tänka efter. Ämnet blev plötsligt självklart när jag pratade i telefon med min bästa Matilda ikväll - vi hade en lång diskussion om vilken evig press vi känner på oss att vara fina nog. Hur vi jämför oss med andra för att vi känner att vi defineras för vårt yttre alldeles för ofta. Det spelar ingen roll att vi börjar bli äldre och säkrare, tankesättet hänger med. Fan vad skrämmande, tänker jag, och måste få ur mig några rader här. 
 
Jag står och bleker mitt hår för femte gången. Desperat - som om det är ett stipendium jag ska uppnå - nu himlar ska det bli ordentligt ljust! Ljust, inte orange nej, för det ser ju missfärgat ut, vilken undergång. Så kan man inte gå runt nej, folk kommer skratta. Så jag kastar i en till blekning. Jag känner nästan lite ångest i kroppen. Det måste bli bra nu så jag kan vara nöjd med mig själv, så ingen ifrågasätter en nyans jag inte står för. Där står jag i badrummet och definerar mig efter hur kall min hårfärg kommer att vara framöver. Det är klart att det är kul att experimentera och uppnå vad man vill ha, men vad beror denna press på? Det är här det inte är positivt och bra för en längre. 
 
Drog bara ett litet exempel av alla små stunder jag upptäcker mig själv lägga en större vikt vid hur folk ska uppfatta mig ytligt än vad jag faktiskt förmedlar personligt. Jag är ju jag, fastän håret skulle bli knallgrönt istället. Hur kan man gradera sin utstrålning efter något så oväsentligt som en färgnyans? Vi kastar upp selfies på instagram, dubbelcheckar antal likes var tionde minut, hoppas på att vi uppnår femtio stycken. Eller sextiofem. Får jag sextiofem den här gången är jag lite bättre. 
 
Det är inte konstigt att människor mår dåligt idag. Ungdomar, främst ungdomar. Intryck rasar in överallt... Inom sociala medier, på stan, i reklamer och genom vad folk uttrycker. "Såg du hennes nya jacka? Alltså den var så fräsch... är så förbannat coolt med militärgrönt!" och ett par veckor senare kommer man på sig själv stå och betala för en i samma färg. I jakten på lyckan, i jakten om den ytliga perfektionen, i jakten om att bli omtyckt. Men vad händer egentligen med resten? Och får det här någonsin ett slut? Nej pressen bara rullar på. Nya trender att följa och saker som blir out of style. Det är extremt roligt med smink och kläder... Misstro mig inte, det är bland det roligaste jag vet. Men hur sorgligt är det inte när dessa saker inte bara går ut på att det är roligt längre?
 
I år hoppas jag att ni åker på ett magiskt äventyr med någon ni tycker om. Jag hoppas ni läser böcker, kanske om självförtroende eller hur man boostar sitt liv. Jag hoppas ni tar hand om er själva - tränar måttligt, äter hälsosamt men unnar er gott ibland och att ni kramas lite extra. Jag hoppas ni upptäcker nya saker, går en målarkurs eller lär er hur man åker snowboard. Vill att ni ler mot er spegelbild och säger något bra om er själva (som person) så ofta ni kan. Utveckla er optimism, även fast det regnar dagen ni ska på stranden kommer det fler soliga dagar. Jag önskar att ni kan lägga den ytliga prestationen oftare på hyllan än den kanske varit tidigare - det är fortfarande roligt att veta vilket läppstift som håller bäst på läpparna, men att du sedan bär det på festen gör dig inte extra bra som människa. Kom bara ihåg det. Du är redan exceptionell, din glöd kommer inifrån. Från vem du är, vad du gör och hur du känner. Ingenting annat borde få stjäla din kraft. Du ska kunna njuta av livet, det är det som betyder något. För när du njuter av livet och mår bra utstrålar du något pengar inte kan köpa. Så fokusera istället på allt som kan bygga upp ditt välmående från grunden. 
 
Men dagens samhälle är tyvärr ytligt. Jag tycker mig ha byggt upp ett ganska bra självförtroende, likförbannat står jag där och ber till högre makter att mitt hår ska bli lagom kallt som om det hade en större betydelse när det finns tusentals större problem att lägga energi på. Det viktigaste av allt är ju i slutet av dagen att få må bra, vara frisk fysiskt och mentalt, njuta av livet och känna att man duger precis som man är. Fastän håret är lite missfärgat, läppstiftet blekts bort under kvällens gång och man inte äter grönsaker varenda dag. Det är bara vi som kan ändra på det: att sluta defineras för saker vi inte är. Så häng med mig och försök göra 2017 till året där vi kan må bra i oss själva och lägga större vikt vid det! För då händer det grejer vill jag lova. 
 
Det är min nyårsönskan till er... Att ni ska lyckas må bra och uppleva att ni värderas för vilka personer ni är, inte ytan ni bär. Gott nytt år från mig! Så mycket kärlek ♥
 
 

Inre skönhet - Social kompetens

Inre skönhet, Jenni skriver, Jenni tipsar / Permalink / 2
Ett innerligt tack för all underbar respons på min nya kategori Inre skönhet! Blir så glad att det uppskattades då jag brinner för detta ämne. Självklart ska vi fortsätta, så varför inte kicka igång nästa inlägg nu? Den här gången vill jag prata lite om Social kompetens! Lite allmän fakta, mina uppfattningar och en hel del tips som jag själv använder mig av för att bättra min sociala förmåga... För tro mig, det går.  
 
 
Ända sedan jag lärde mig prata har jag inte varit den som sprutlackerat folks öron med meningar jämt och ständigt. Kan om jag vill, men inte mer än så. Som yngre var jag riktigt blyg mot de som inte stod mig nära, det bor en blyghet inom mig än idag och denna träder fram titt som tätt. Det beror lite på situationen och personerna - man klickar bättre med vissa helt enkelt. Vissa har aldrig sett den här blygheten hos mig, vilket betyder att jag utvecklats. Blygheten blir mindre och mindre för varje år - man blir ofta säkrare i sig själv ju äldre man blir. Jag har alltid tänkt att det är något negativt att jag är mer "tystlåten." På utvecklingssamtalen hörde jag i femton år i streck "du är jätteduktig och sköter skolan bra men prata gärna mer" vilket gjorde mig så matt. Jag var ju inte sån som person, kände inte behovet att prata högt i klassrummet, varför skulle det vara något dåligt? Gav mitt allt och var mig själv, men det tycktes aldrig vara nog. Skolsystemet är fyrkantigt på det sättet. Vissa är inte lika pratglada som andra, that's it. Det var ganska jobbigt att bära på, eftersom min blyghet självklart också påverkade mig negativt på andra plan. Ville uttrycka mer än jag gjorde, i mitt huvud tänkte jag ju hur mycket som helst. Det var mycket jobbigt tills jag blev äldre och insåg att det är okej att inte vara högljuddast i klassen, inte alltid yttra sig. Det kan vara till ens fördel många gånger. Faktum är att jag nu lärt mig att jag var mycket mer socialt kompetent än de som alltid pratade som mest. What? Hur kan det komma sig? Jo, förstår ni...
 
För ett tag sedan läste jag något som nästan gav mig en vinna på lotto-känsla! En socialt kompetent människa ska INTE prata överdrivet mycket, man ska veta när det är andras tur att prata. En socialt kompetent människa PRATAR inte endast - den LYSSNAR minst lika mycket på vad andra har att säga. Här fick jag mig en rejäl push, för är det något jag är bra på så är det att lyssna, vare sig det är på min bästa vän som jag skulle kunna prata omkull utan problem eller på en okänd människa under ett kallprat. Ger och tar i alla sorters samtal hur mycket jag själv än har att säga. Det är en positiv social förmåga... Kanske var jag inte så socialt okompetent som folk fick mig att tro under alla dessa år alltså. Hallelujah. 
 
 
Skulle någon fråga dig "vem i din vänskapskrets är mest socialt kompetent?" skulle du mest sannolikt nämna någon som pratar mycket, kan vara social med alla och inte tycks veta vad "pinsam tystnad" är. Men det behöver inte betyda att människan är socialt kompetent. Faktiskt kan det vara helt tvärtom. Någon som pratar konstant, inte tycks ge andra en syl i vädret och inte låter tystnaden balsamera människors öron mellan varven är inte särskilt socialt kompetent. Då är personen som sitter bredvid och försöker inflika saker ibland, lyssnar och nickar, möter blickar och har ett lugnt kroppsspråk sannerligen mer socialt kompetent än den pratiga. Ja, ni tystlåtna kan åter igen jubla och känna er minst lika bra som alla andra. Visst vill man bli av med blygheten om man känner att den begränsar en i vardagen - det är helt okej! Social fobi är jättejobbigt. Men då kan man luta sig tillbaka och veta att blyghet går att träna bort, det finns inget som säger att du kommer känna dig osäker i sociala situationer föralltid. Faktum är att alla kan utveckla social kompetens.
 
 
 
Eftersom jag från början varit tystlåten betyder det inte att det stannar med mig föralltid. Idag kan jag prata väldigt mycket, bemästrar kallprat bra och jobbar i ett socialt yrke där jag ständigt konverserar med människor utan några problem alls. Mötet med alldeles nya människor är inget problem, förut tyckte jag sådant var superjobbigt. Trots det vet jag att jag aldrig kommer bli den pratigaste i ett rum med människor. Vissa dagar kan jag vara som en papegoja bland kollegorna, andra dagar säger jag inte många ord alls och vet ni vad? Är så tillfreds med det idag. Ärligt talat tror jag många idag uppfattar mig väldigt socialt kompetent - samtidigt som jag är en bra lyssnare. In your face, alla lärare som klagade på mig i skolan. Förut har det bekymrat mig att jag aldrig kommer bli den som ALLTID tycks ha något att säga tills jag insett att det är en väldigt positiv egenskap att ha. Det betyder att man är lyhörd, inte är för intensiv i sociala situationer och ger andra plats också. Man utstrålar ett lugn. Det är en god socialt kompetent förmåga med andra ord.
 
Har ni någonsin känt er frustrerade för att ni inte beter er likadant mot er nya dejt som ni gör när ni är med er bästa kompis eller familjemedlem? Lugn, bara lugn. Ni ska vara glada att ni inte fungerar så. Förut har jag tänkt att det handlar om en osäkerhet inombords när jag helt plötsligt uppträder helt annorlunda inför en ny människa än min bästa vän. Men det vore ju urgalet om vi inte hade dessa spärrar! Vi människor har olika sociala sfärer vilket är väldigt viktigt. Annars hade vi sprungit in till arbetsintervjun, lagt fötterna på bordet och skrikit "fan vad kul att vara här! jag och min pojkvän hade en härlig intim stund där hemma därför är jag några minuter sen" etc. Man gör liksom inte så även fast det skulle vara den dolda sanningen bakom ens rakryggade entré och "ursäkta att jag är sen" haha. Pjuh... 
 
Att veta när man ska vara lite mer skärpt, helt enkelt en annan del av sin personlighet, är bara ett tecken på att man har grundlig social kompetens. Vissa har inte dessa spärrar, de ger ut sig själva fullständigt i alla situationer vilket ofta kan bli väldigt fel. Det är med andra ord väldigt tur att vi ibland är tystlåtna och tillbakadragna, tillgjorda och "fina" för annars hade vi skämt ut oss fullständigt. Ju närmare vi kommer människor desto mindre spärrar har vi. Plötsligt kan vi säga de där vågade skämten och lägga fötterna på bordet vilket inte är en big deal när man kommit till en viss punkt i relationen. Det är inte meningen att alla ska se den här sidan av en direkt - då hade social okompetens strålat om en och människor hade för det mesta uppfattat en helknäpp. Något vi brukar vara ganska duktiga på att se till att inte uppfattas som. Alltså, ett naturligt beteende att helt plötsligt bli skärpt då vi vill lyckas i en ytligare social sitaution. 
 
Den insikten har lett till att jag är mer avslappnad i alla slags sociala situationer, känner mindre press att försöka övertyga någon direkt helt enkelt. Ett gott första intryck är viktigt men det betyder också att det är bra att vara lite skärpt. Resten kommer med tiden ju mer man umgås. Det är inte meningen att människor ska se alla ens personlighetsdrag direkt, då kan det bli väldigt fel. 
 
 
 
Det var lite av vad jag filosoferat kring de senaste dagarna! Tänkte avsluta inlägget med tips på hur du kan öka din sociala kompetens, för den går alltid att förbättra... Kul va? 
 
Fem tips på saker att tänka på i sociala situationer:
 
♥ Prata inte för mycket. Ge personen/personerna du konverserar med minst lika mycket utrymme att säga vad de tycker och tänker. 
Om du "kör över" ditt umgänge och känner att du minsann är riktigt socialt kompetent som lyckas prata så mycket, tänk om. Människor som inte låter en få en syl i vädret utstrålar dåliga vibbar socialt. Det är alltså inte till ens fördel att prata omkull sin omgivning hur mycket man än har att säga, faktum är att det är bättre du istället låter det vara tyst mellan varven. Är personen du umgås med inte särskilt pratig - försök istället få den att känna sig bekväm, ta inte över hela scenen. Konversationen blir dessutom miljoner gånger mer lyckad  och intressant för dig själv med om du tar dig lika mycket tid att lyssna på vad andra vill få fram. Är man en bra lyssnare samtidigt som man kan prata har man mycket större risk att ge ett positivt intryck! "You don't learn by speaking, you learn by listening" som det brukar sägas... ;)
 
♥ Använd ordet "jag" och "mig" så lite du bara kan
Hur jobbigt är det inte med människor som endast tycks intressera sig av sig själva, vad de gör och hur de mår? För mycket ego vibes är negativt! Man tröttnar ganska snabbt. Vi människor har en förmåga att intresseras mest av vårt eget liv, är duktiga på att prata om vad vi tycker och tänker... Gör det, men gör det inte för mycket! Lite 50/50-tänk här också. Kom ihåg att fokusera på andra - ge dem plats och få dem att känna att du bryr dig om vad de gjort idag och hur de mår, till exempel. Visa att du är intresserad av annat än dig själv. Ett bra sätt att bli mer omtyckt och skapa bättre relationer. Så alltså - lägg märke till hur mycket du använder dig av orden "jag" och "mig"... Gör du det mycket? Make a change! Då är du mest troligt lite väl egocentrerad.  
 
♥ Om en människa stannar upp mitt i sin mening och får hjärnsläpp - försök inte fylla i!
En vanlig reaktion när någon står och berättar något invecklat och helt plötsligt tappar bort sig är att försöka hjälpa den på traven... Testa nästa gång att fortsätta titta på personen utan att säga något. Det kommer hjälpa personens hjärna att arbeta effektivare för att slutligen komma på det, jag brukar göra så och 90% av gångerna kommer personen till slut på vad han eller hon hade på tungan! Detta gör att du uppfattas som en bra lyssnare. Undantag är såklart om personen ber dig om hjälp att komma ihåg ordet eller dylikt, haha. 
 
♥ Känner du dig nervös? 
Några småknep till att uppfattas mindre nervös är att tänka på sitt kroppsspråk då dess signaler faktiskt är starkare än orden man säger. Kroppsspråket står för hela 80% av vår kommunikation. Så tugga inte på naglarna, sitt inte och stampa med fötterna eller gunga fram och tillbaka i stolen - då är sannolikheten mindre att din nervositet syns. Ett avslappnat kroppsspråk med lugna rörelser, en stadig blick och ett naturligt leende utstrålar självsäkerhet! 
 
♥ Ställ öppna frågor! Försök undvika "är det så här?" eller "hur är det här?" 
Ett exempel... Din vän har flyttat till ett nytt hus och du är nyfiken på om hon trivs där. Istället för att fråga "visst trivs du bra i ditt nya hus?" där sannolikheten är större att svaret blir ett "ja, mycket!" än "jag trivs så här... för att..." fråga något i stil med: "berätta för mig hur du trivs i ditt nya hus?" Då ställer du en öppen fråga och öppnar dörrar för en mer färgglad konversation - vilket ger dig en chans att ställa fler följdfrågor - konversationen blir intressantare och får ett flyt. Ni kommer varandra närmare. 
 
 
 
 
♥ Hoppas verkligen ni gillade detta inlägg och val av ämne!
Dela gärna med er av tankar och åsikter i kommentarerna,
vore så intressant att läsa :) Har ni önskemål på
vad jag borde skriva om nästa gång - shoot! puss och kram ♥
 

Ny kategori: Inre skönhet! - Smärta är relativt

Inre skönhet / diskussion, hälsa, inspiration, motivation, psykologi, skönhet / Permalink / 14
EDIT: Min mormor har hastigt gått bort. Hon var min närmaste modersgestalt och det är en mycket stor sorg för mig att bearbeta - därav har jag inte krafter till mycket annat nu. Jag är snart tillbaka. Tack på förhand för all förståelse ♥

Jag har länge planerat att utveckla min blogg för en ännu mer "egen" skönhetsblogg. Göra den intressant för många fler. Funderat tills jag kokat på hur jag ska få in mer djup i det hela. Jag är väldigt, väldigt intresserad av psykologi och tankesätt/fakta som kan förbättra livet. Jag jobbar med människor, planerar att bli psykoterapeut och läser på en hel del under min fritid. Det är min andra passion helt enkelt. Har insett att mycket av det jag tänker på säkert skulle gynna er, mina kära läsare, och därför fick jag en snilleblixt... Det är väl självklart vi ska ha kategorin "Inre skönhet" här på bloggen! För det är minst lika viktigt i min värld.
 
Äntligen hittade jag ett sätt att få den att passa in här, min andra passion. Äntligen får jag knyta ihop säcken och göra min skönhetsblogg till ett riktigt Jennisbeauty där vi bokstavligen kan bli vackrare människor. För en människa med ett vackert yttre men en dålig insida kommer inte långt. Så välkomna till den enda skönhetsbloggen där vi snackar mycket inre skönhet också. Det är väl äkta skönhet om något? ♥
 
Vi börjar direkt! 
 
 

En handskriven rubrik på ett fotograferat papper kommer bli denna kategoris igenkännedom. Kul va? 

Vi har nog alla i livet korsat vägar med frasen ”tänk på barnen i Afrika” under dålig matlust vid middagsbordet eller ”bit ihop nu, det finns de som har det värre” då man gråtit över något som känts livsavgörande för en själv. Visst, tanken på barnen i Afrika är mycket god. Jag har personligen funderat mycket över hur jag kan klaga på maten då vissa inte har tillgång till någon alls? Eller varför trettionio graders feber känns som jordens undergång när jag ligger i sängen och kallsvettas, medan det finns sjukdomar och livsöden som är miljoner gånger värre? Jag ser det varenda dag på jobbet. Det är liksom verklighet, att många har det så mycket värre. Precis överallt. För en kort stund är jag sams med faktumet, nästa dag klagar jag över något nytt ”i-landsproblem” eller gråter över min hund som dog för fem år sedan medan någon annans pappa gick bort idag. Känner mig dum när jag tänker tanken, men det lindrar i långa drag ändå inte min egna sorg. Det hade varit enkelt om man alltid kunde anpassa hur man upplever smärta utifrån en magisk skala, att den kändes mindre då anledningen var "liten." Men denna skala är egentligen alldeles ointressant och irrelevant. För vi människor fungerar inte så, inte långsiktigt. Smärta är en subjektiv upplevelse, det är bara du själv som upplever din smärta och ingen annan kan faktiskt känna hur skon skaver för dig. Dessutom sitter samma sko olika på alla. Precis som du aldrig hundraprocentigt kan föreställa dig hur någon annans smärta känns, hur mycket vi än stundvis försöker det.

Jag blir ärligt talat matt då människor jämför smärta med smärta, det finns andra sätt att väcka optimism och empati på. Inte genom att förminska och förstora. Har man ont, vare sig det är fysiskt eller mentalt, spelar det alltid roll och där med basta liksom. Om din kollega blev utbränd av en arbetstakt du klarat av i femton år, än så? Förmodligen var det något som utlöste detta som du inte kan relatera till. Våra livsöden och unika psyken står för hur mycket var och en kan ta och klarar av. Om din storasyster klagar dagarna i ända på penicillinkuren mot förkylningsviruset som är så mycket enklare att bota än lungcancer, raderar jämförelsen varken faktumet att hon upplever det jobbigt eller lindrar viruset i hennes kropp. Tänk om vi människor kunde sluta vara så hårda mot varandra, möta livsöden som de är och alltid hålla varandras händer vid behov? Möta alla med den godhet vi bara kan. Kalla mig galen, men jag blir ständigt lika lycklig av att se människor gladare tack var det mig vare sig det är genom att blåsa på ett litet barns skrubbsår eller handla mat åt en cancersjuk människa med en slutkörd kropp. Det finns liksom alltid något vi kan göra istället för att förminska andras upplevelser och känslor. Man kan alltid lyssna utan att riktigt förstå - det förlorar man aldrig någonsin på. 

Smärta är menat att kännas, det har vi alla rätten till.   

 

♥ Har ni tänkt på detta förut? Håller ni med mig? Tell me! Och såklart - gillar ni detta förslag på kategori? Lite mer "djup" emellanåt, en chans att förbättra sin inre skönhet? ♥

Till top