Jennisbeauty - skönhetsblogg

Ett innerligt tack för all underbar respons på min nya kategori Inre skönhet! Blir så glad att det uppskattades då jag brinner för detta ämne. Självklart ska vi fortsätta, så varför inte kicka igång nästa inlägg nu? Den här gången vill jag prata lite om Social kompetens! Lite allmän fakta, mina uppfattningar och en hel del tips som jag själv använder mig av för att bättra min sociala förmåga... För tro mig, det går.  

 

♥

 

Ända sedan jag lärde mig prata har jag inte varit den som sprutlackerat folks öron med meningar jämt och ständigt. Kan om jag vill, men inte mer än så. Som yngre var jag riktigt blyg mot de som inte stod mig nära, det bor en blyghet inom mig än idag och denna träder fram titt som tätt. Det beror lite på situationen och personerna - man klickar bättre med vissa helt enkelt. Vissa har aldrig sett den här blygheten hos mig, vilket betyder att jag utvecklats. Blygheten blir mindre och mindre för varje år - man blir ofta säkrare i sig själv ju äldre man blir. Jag har alltid tänkt att det är något negativt att jag är mer "tystlåten." På utvecklingssamtalen hörde jag i femton år i streck "du är jätteduktig och sköter skolan bra men prata gärna mer" vilket gjorde mig så matt. Jag var ju inte sån som person, kände inte behovet att prata högt i klassrummet, varför skulle det vara något dåligt? Gav mitt allt och var mig själv, men det tycktes aldrig vara nog. Skolsystemet är fyrkantigt på det sättet. Vissa är inte lika pratglada som andra, that's it. Det var ganska jobbigt att bära på, eftersom min blyghet självklart också påverkade mig negativt på andra plan. Ville uttrycka mer än jag gjorde, i mitt huvud tänkte jag ju hur mycket som helst. Det var mycket jobbigt tills jag blev äldre och insåg att det är okej att inte vara högljuddast i klassen, inte alltid yttra sig. Det kan vara till ens fördel många gånger. Faktum är att jag nu lärt mig att jag var mycket mer socialt kompetent än de som alltid pratade som mest. What? Hur kan det komma sig? Jo, förstår ni...

 

För ett tag sedan läste jag något som nästan gav mig en vinna på lotto-känsla! En socialt kompetent människa ska INTE prata överdrivet mycket, man ska veta när det är andras tur att prata. En socialt kompetent människa PRATAR inte endast - den LYSSNAR minst lika mycket på vad andra har att säga. Här fick jag mig en rejäl push, för är det något jag är bra på så är det att lyssna, vare sig det är på min bästa vän som jag skulle kunna prata omkull utan problem eller på en okänd människa under ett kallprat. Ger och tar i alla sorters samtal hur mycket jag själv än har att säga. Det är en positiv social förmåga... Kanske var jag inte så socialt okompetent som folk fick mig att tro under alla dessa år alltså. Hallelujah. 

 

Skulle någon fråga dig "vem i din vänskapskrets är mest socialt kompetent?" skulle du mest sannolikt nämna någon som pratar mycket, kan vara social med alla och inte tycks veta vad "pinsam tystnad" är. Men det behöver inte betyda att människan är socialt kompetent. Faktiskt kan det vara helt tvärtom. Någon som pratar konstant, inte tycks ge andra en syl i vädret och inte låter tystnaden balsamera människors öron mellan varven är inte särskilt socialt kompetent. Då är personen som sitter bredvid och försöker inflika saker ibland, lyssnar och nickar, möter blickar och har ett lugnt kroppsspråk sannerligen mer socialt kompetent än den pratiga. Ja, ni tystlåtna kan åter igen jubla och känna er minst lika bra som alla andra. Visst vill man bli av med blygheten om man känner att den begränsar en i vardagen - det är helt okej! Social fobi är jättejobbigt. Men då kan man luta sig tillbaka och veta att blyghet går att träna bort, det finns inget som säger att du kommer känna dig osäker i sociala situationer föralltid. Faktum är att alla kan utveckla social kompetens.

 

 

Eftersom jag från början varit tystlåten betyder det inte att det stannar med mig föralltid. Idag kan jag prata väldigt mycket, bemästrar kallprat bra och jobbar i ett socialt yrke där jag ständigt konverserar med människor utan några problem alls. Mötet med alldeles nya människor är inget problem, förut tyckte jag sådant var superjobbigt. Trots det vet jag att jag aldrig kommer bli den pratigaste i ett rum med människor. Vissa dagar kan jag vara som en papegoja bland kollegorna, andra dagar säger jag inte många ord alls och vet ni vad? Är så tillfreds med det idag. Ärligt talat tror jag många idag uppfattar mig väldigt socialt kompetent - samtidigt som jag är en bra lyssnare. In your face, alla lärare som klagade på mig i skolan. Förut har det bekymrat mig att jag aldrig kommer bli den som ALLTID tycks ha något att säga tills jag insett att det är en väldigt positiv egenskap att ha. Det betyder att man är lyhörd, inte är för intensiv i sociala situationer och ger andra plats också. Man utstrålar ett lugn. Det är en god socialt kompetent förmåga med andra ord.

 

Har ni någonsin känt er frustrerade för att ni inte beter er likadant mot er nya dejt som ni gör när ni är med er bästa kompis eller familjemedlem? Lugn, bara lugn. Ni ska vara glada att ni inte fungerar så. Förut har jag tänkt att det handlar om en osäkerhet inombords när jag helt plötsligt uppträder helt annorlunda inför en ny människa än min bästa vän. Men det vore ju urgalet om vi inte hade dessa spärrar! Vi människor har olika sociala sfärer vilket är väldigt viktigt. Annars hade vi sprungit in till arbetsintervjun, lagt fötterna på bordet och skrikit "fan vad kul att vara här! jag och min pojkvän hade en härlig intim stund där hemma därför är jag några minuter sen" etc. Man gör liksom inte så även fast det skulle vara den dolda sanningen bakom ens rakryggade entré och "ursäkta att jag är sen" haha. Pjuh... 

 

Att veta när man ska vara lite mer skärpt, helt enkelt en annan del av sin personlighet, är bara ett tecken på att man har grundlig social kompetens. Vissa har inte dessa spärrar, de ger ut sig själva fullständigt i alla situationer vilket ofta kan bli väldigt fel. Det är med andra ord väldigt tur att vi ibland är tystlåtna och tillbakadragna, tillgjorda och "fina" för annars hade vi skämt ut oss fullständigt. Ju närmare vi kommer människor desto mindre spärrar har vi. Plötsligt kan vi säga de där vågade skämten och lägga fötterna på bordet vilket inte är en big deal när man kommit till en viss punkt i relationen. Det är inte meningen att alla ska se den här sidan av en direkt - då hade social okompetens strålat om en och människor hade för det mesta uppfattat en helknäpp. Något vi brukar vara ganska duktiga på att se till att inte uppfattas som. Alltså, ett naturligt beteende att helt plötsligt bli skärpt då vi vill lyckas i en ytligare social sitaution. 

 

Den insikten har lett till att jag är mer avslappnad i alla slags sociala situationer, känner mindre press att försöka övertyga någon direkt helt enkelt. Ett gott första intryck är viktigt men det betyder också att det är bra att vara lite skärpt. Resten kommer med tiden ju mer man umgås. Det är inte meningen att människor ska se alla ens personlighetsdrag direkt, då kan det bli väldigt fel. 

 

 

 

 

♥ Prata inte för mycket. Ge personen/personerna du konverserar med minst lika mycket utrymme att säga vad de tycker och tänker. 

Om du "kör över" ditt umgänge och känner att du minsann är riktigt socialt kompetent som lyckas prata så mycket, tänk om. Människor som inte låter en få en syl i vädret utstrålar dåliga vibbar socialt. Det är alltså inte till ens fördel att prata omkull sin omgivning hur mycket man än har att säga, faktum är att det är bättre du istället låter det vara tyst mellan varven. Är personen du umgås med inte särskilt pratig - försök istället få den att känna sig bekväm, ta inte över hela scenen. Konversationen blir dessutom miljoner gånger mer lyckad  och intressant för dig själv med om du tar dig lika mycket tid att lyssna på vad andra vill få fram. Är man en bra lyssnare samtidigt som man kan prata har man mycket större risk att ge ett positivt intryck! "You don't learn by speaking, you learn by listening" som det brukar sägas... ;)

 

♥ Använd ordet "jag" och "mig" så lite du bara kan

Hur jobbigt är det inte med människor som endast tycks intressera sig av sig själva, vad de gör och hur de mår? För mycket ego vibes är negativt! Man tröttnar ganska snabbt. Vi människor har en förmåga att intresseras mest av vårt eget liv, är duktiga på att prata om vad vi tycker och tänker... Gör det, men gör det inte för mycket! Lite 50/50-tänk här också. Kom ihåg att fokusera på andra - ge dem plats och få dem att känna att du bryr dig om vad de gjort idag och hur de mår, till exempel. Visa att du är intresserad av annat än dig själv. Ett bra sätt att bli mer omtyckt och skapa bättre relationer. Så alltså - lägg märke till hur mycket du använder dig av orden "jag" och "mig"... Gör du det mycket? Make a change! Då är du mest troligt lite väl egocentrerad.  

 

♥ Om en människa stannar upp mitt i sin mening och får hjärnsläpp - försök inte fylla i!

En vanlig reaktion när någon står och berättar något invecklat och helt plötsligt tappar bort sig är att försöka hjälpa den på traven... Testa nästa gång att fortsätta titta på personen utan att säga något. Det kommer hjälpa personens hjärna att arbeta effektivare för att slutligen komma på det, jag brukar göra så och 90% av gångerna kommer personen till slut på vad han eller hon hade på tungan! Detta gör att du uppfattas som en bra lyssnare. Undantag är såklart om personen ber dig om hjälp att komma ihåg ordet eller dylikt, haha. 

 

Några småknep till att uppfattas mindre nervös är att tänka på sitt kroppsspråk då dess signaler faktiskt är starkare än orden man säger. Kroppsspråket står för hela 80% av vår kommunikation. Så tugga inte på naglarna, sitt inte och stampa med fötterna eller gunga fram och tillbaka i stolen - då är sannolikheten mindre att din nervositet syns. Ett avslappnat kroppsspråk med lugna rörelser, en stadig blick och ett naturligt leende utstrålar självsäkerhet! 

 

Ett exempel... Din vän har flyttat till ett nytt hus och du är nyfiken på om hon trivs där. Istället för att fråga "visst trivs du bra i ditt nya hus?" där sannolikheten är större att svaret blir ett "ja, mycket!" än "jag trivs så här... för att..." fråga något i stil med: "berätta för mig hur du trivs i ditt nya hus?" Då ställer du en öppen fråga och öppnar dörrar för en mer färgglad konversation - vilket ger dig en chans att ställa fler följdfrågor - konversationen blir intressantare och får ett flyt. Ni kommer varandra närmare.